(null)


Bloggtorka? Skrivkramp? Sinande inspiration? 

Egentligen inte. Egentligen har jag en hel del att gagga om. Eller skriva om. Faktiskt. Det har hänt en väldans massa den senaste månaden som säkert skulle kunna klassas som underhållande för många. Mindre för mig. Där och då. Exempelvis som när dotterns leksaksbil åkte på en simtur. I toaletten. Och den liksom åkte ned där. Långt in. Och jag lika så. Med handen. Och armen. För att fiska upp den där jävla bilen. Inte så mycket för att jag så gärna ville rädda bilen utan för att jag ville rädda toaletten. Möjligheten att gå på den. Alltså använda den. Även om jag många gånger där och då övervägde huruvida en toalett var av nödvändighet eller inte. Pengar var mest den avgörande faktorn. Slippa ringa en rörmokare och en faktura på 3-4 papp. Och så var jag lite nödig om jag ska vara ärlig. Så det var bara att kavla upp ärmarna. Bokstavligt talat. Och leka superwoman. Och gräva. Långt in där ingen kroppsdel någonsin ska behöva vara. But I did. Och jag räddade toaletten. Något svärandes. Vilket dottern tyckte va kul. Så hon spolade. I samma sekund som handen greppade den där jävla bilen. Då svor jag ännu högre. Hon skrattade högre. Jag svor högst. Nästan.

Jag skulle även kunna berätta om min panik när vi fick hem broschyren "om kriget kommer". Och mitt frenetiska googlande i desperata försök att få svar om domedagen är på intrång. Eller om det är ryssen. 
Jag var l i v r ä d d. Och ska jag vara ärlig så är jag nog fortfarande lite harig. Vilket min käre sambo finner smått underhållande att driva om. Medan jag skriver inköpslistor på konserver, svarta vattendunkar ( japp de måste vara svarta för att vattnet inte ska bli dåligt), stora ryggsäckar och planerar flyktplaner (ut till landet givetvis) samt kontrollerar den snabbaste vägen till närmsta skyddsrum så skriver sambon ned alla skämt jag inspirerar honom till. Han hoppas väl på massa material för sin debut som stand up artist. Men skrattar bäst som skrattar sist. När det väl händer så kommer den här familjen ha ravioli för år framöver. Och en stor ryggsäck. Och vatten. 

Något som jag inte har så mycket material om är recept. Och detta är ju en mat- och bakblogg. Inte för att jag bunkrar konserver utan för det mesta vi har ätit de senaste veckorna är korv med bröd. Kokt. Grillad. Stekt. Det är  nästan det enda vår käre unge behagar äta sen hon blev sjuk. Och kors i taket. Nu är hon sjuk igen. För hon befann sig på en dagisgård. Förlåt, en förskolegård. Mindre än en meter från andra intagna höll jag på att säga. Från andra förskolebarn menar jag givetvis. Och så snodde hon givetvis bästisens napp för den såg ju spännande ut. Och vips. 3 dagar senare på pricken så blev hon sjuk. Givetvis. Nu är det inte ens korv som gäller. Det är vatten. Lite piggelin. Och någon fruktklämmis för spädisar.

 I denna hetta så har jag haft noll inspiration till matlagning. Vi har grillat. Mest sambon. Där finns det väl nåt recept att gräva fram i och för sig. Sen har vi varit på landet. Där har vi också grillat. Eller min far har. Hans tjej? Kvinna? Särbo? Partner? Respektive? Vad kallar man det när dem är äldre och flickvän låter så pubis? Men ni vet nog vad jag menar. Hon har lagat tillbehören. Jag har haft den lyxen att inte behöva tänka på sånt utan har bara jagat dottern som sprungit barfota i det fria. 

Några recept finns det visserligen att klämma fram. Jag har kommit på några riktigt goda rätter. Det har jag. Inte om du frågar dottern dock. För hon ska fortfarande ha korv. Problemet är att det inte riktigt finns någon kontinuitet. Jag kan liksom inte lova att på daglig basis leverera så som jag gjort. Och jag kan inte bara skylla på att dottern är sjuk. Sommaren är här. Det finns så mycket som lockar. Det blir enklare middagar. Vi äter ute. Vi äter borta. Och jag suger på det här att vara mat- och bak-bloggare hör jag. Jag ska dock försöka att lägga ut lite grann. Även om det inte blir på daglig basis. 

Jag kan ju börja med ett recept på korvbröd. För att hedra all jäkla korv som vi ätit den senaste tiden. 

Och jag kan därtill lägga till ett tips om, ni precis som vi har en unge som älskar vanlig grillkorv, att möööörscha korven med en jäkla massa Baby Ray's. Chipotle är veckans storfavorit. Lite rostad lök om man kan gräva fram det. Och den där trista grillkorven kan faktiskt bli en kulinarisk upplevelse oavsett om den grillats eller stekts till en knapp igenkännbarhet.

(null)


(null)



Korvbröd med torrjäst
12 st

1/2 påse torrjäst
1 tsk salt
1 tsk socker
6 dl vetemjöl
2 1/2 dl mjölk
50 gram smör
1 ägg till penslingen


Smält smöret i en kastrull och häll sedan ned mjölken så att smöret svalnar lite.

Blanda alla torra ingredienser i en bunke och häll sedan på degspadet. Bearbeta degen tills den blir smidig. Gärna i 5-10 minuter. Har du en köksassisten så använd den. Om inte så kanske du har degkrokar till elvispen? 

Lägg en handduk över och låt degen jäsa i 30 minuter.

Häll ut degen och knåda den en stund innan du sen delar upp den i 12 lika stora bitar.

Forma varje del till ett korvbröd och lägg på en ugnsplåt täckt med bakplåtspapper. 

Låt jäsa i 30 minuter.

Sätt ugnen på 225 grader så att ugnen är varm tills dess att bröden jäst klart.

Vispa upp ett ägg och pensla bröden.

Grädda bröden i mitten på ugnen i ca 8-10 minuter. Ha lite koll så dem inte bränds alltför mycket. I mitt tycke föredrar jag bränd korv framför bränt korvbröd.




Korvbröd

Mellanmål 2 kommentarer
(null)


Bloggtorka? Skrivkramp? Sinande inspiration? 

Egentligen inte. Egentligen har jag en hel del att gagga om. Eller skriva om. Faktiskt. Det har hänt en väldans massa den senaste månaden som säkert skulle kunna klassas som underhållande för många. Mindre för mig. Där och då. Exempelvis som när dotterns leksaksbil åkte på en simtur. I toaletten. Och den liksom åkte ned där. Långt in. Och jag lika så. Med handen. Och armen. För att fiska upp den där jävla bilen. Inte så mycket för att jag så gärna ville rädda bilen utan för att jag ville rädda toaletten. Möjligheten att gå på den. Alltså använda den. Även om jag många gånger där och då övervägde huruvida en toalett var av nödvändighet eller inte. Pengar var mest den avgörande faktorn. Slippa ringa en rörmokare och en faktura på 3-4 papp. Och så var jag lite nödig om jag ska vara ärlig. Så det var bara att kavla upp ärmarna. Bokstavligt talat. Och leka superwoman. Och gräva. Långt in där ingen kroppsdel någonsin ska behöva vara. But I did. Och jag räddade toaletten. Något svärandes. Vilket dottern tyckte va kul. Så hon spolade. I samma sekund som handen greppade den där jävla bilen. Då svor jag ännu högre. Hon skrattade högre. Jag svor högst. Nästan.

Jag skulle även kunna berätta om min panik när vi fick hem broschyren "om kriget kommer". Och mitt frenetiska googlande i desperata försök att få svar om domedagen är på intrång. Eller om det är ryssen. 
Jag var l i v r ä d d. Och ska jag vara ärlig så är jag nog fortfarande lite harig. Vilket min käre sambo finner smått underhållande att driva om. Medan jag skriver inköpslistor på konserver, svarta vattendunkar ( japp de måste vara svarta för att vattnet inte ska bli dåligt), stora ryggsäckar och planerar flyktplaner (ut till landet givetvis) samt kontrollerar den snabbaste vägen till närmsta skyddsrum så skriver sambon ned alla skämt jag inspirerar honom till. Han hoppas väl på massa material för sin debut som stand up artist. Men skrattar bäst som skrattar sist. När det väl händer så kommer den här familjen ha ravioli för år framöver. Och en stor ryggsäck. Och vatten. 

Något som jag inte har så mycket material om är recept. Och detta är ju en mat- och bakblogg. Inte för att jag bunkrar konserver utan för det mesta vi har ätit de senaste veckorna är korv med bröd. Kokt. Grillad. Stekt. Det är  nästan det enda vår käre unge behagar äta sen hon blev sjuk. Och kors i taket. Nu är hon sjuk igen. För hon befann sig på en dagisgård. Förlåt, en förskolegård. Mindre än en meter från andra intagna höll jag på att säga. Från andra förskolebarn menar jag givetvis. Och så snodde hon givetvis bästisens napp för den såg ju spännande ut. Och vips. 3 dagar senare på pricken så blev hon sjuk. Givetvis. Nu är det inte ens korv som gäller. Det är vatten. Lite piggelin. Och någon fruktklämmis för spädisar.

 I denna hetta så har jag haft noll inspiration till matlagning. Vi har grillat. Mest sambon. Där finns det väl nåt recept att gräva fram i och för sig. Sen har vi varit på landet. Där har vi också grillat. Eller min far har. Hans tjej? Kvinna? Särbo? Partner? Respektive? Vad kallar man det när dem är äldre och flickvän låter så pubis? Men ni vet nog vad jag menar. Hon har lagat tillbehören. Jag har haft den lyxen att inte behöva tänka på sånt utan har bara jagat dottern som sprungit barfota i det fria. 

Några recept finns det visserligen att klämma fram. Jag har kommit på några riktigt goda rätter. Det har jag. Inte om du frågar dottern dock. För hon ska fortfarande ha korv. Problemet är att det inte riktigt finns någon kontinuitet. Jag kan liksom inte lova att på daglig basis leverera så som jag gjort. Och jag kan inte bara skylla på att dottern är sjuk. Sommaren är här. Det finns så mycket som lockar. Det blir enklare middagar. Vi äter ute. Vi äter borta. Och jag suger på det här att vara mat- och bak-bloggare hör jag. Jag ska dock försöka att lägga ut lite grann. Även om det inte blir på daglig basis. 

Jag kan ju börja med ett recept på korvbröd. För att hedra all jäkla korv som vi ätit den senaste tiden. 

Och jag kan därtill lägga till ett tips om, ni precis som vi har en unge som älskar vanlig grillkorv, att möööörscha korven med en jäkla massa Baby Ray's. Chipotle är veckans storfavorit. Lite rostad lök om man kan gräva fram det. Och den där trista grillkorven kan faktiskt bli en kulinarisk upplevelse oavsett om den grillats eller stekts till en knapp igenkännbarhet.

(null)


(null)



Korvbröd med torrjäst
12 st

1/2 påse torrjäst
1 tsk salt
1 tsk socker
6 dl vetemjöl
2 1/2 dl mjölk
50 gram smör
1 ägg till penslingen


Smält smöret i en kastrull och häll sedan ned mjölken så att smöret svalnar lite.

Blanda alla torra ingredienser i en bunke och häll sedan på degspadet. Bearbeta degen tills den blir smidig. Gärna i 5-10 minuter. Har du en köksassisten så använd den. Om inte så kanske du har degkrokar till elvispen? 

Lägg en handduk över och låt degen jäsa i 30 minuter.

Häll ut degen och knåda den en stund innan du sen delar upp den i 12 lika stora bitar.

Forma varje del till ett korvbröd och lägg på en ugnsplåt täckt med bakplåtspapper. 

Låt jäsa i 30 minuter.

Sätt ugnen på 225 grader så att ugnen är varm tills dess att bröden jäst klart.

Vispa upp ett ägg och pensla bröden.

Grädda bröden i mitten på ugnen i ca 8-10 minuter. Ha lite koll så dem inte bränds alltför mycket. I mitt tycke föredrar jag bränd korv framför bränt korvbröd.




(null)


Igår kväll när dottern nattades så bläddrade jag igenom fotona som jag har på mobilen. Då jag är världssämst på att inte rensa och föra över foton till datorn så kan jag informera om att jag i dagsläget har 9054 foton på min mobil. Och nej. Det finns ingen mobil i världen som har så stort minne. Så ja. Jag betalar extra för ett utökat minne varje månad. Och ja. Sambon har stört sig som fan sen han fick reda på det. Men se nu sambon, jag får i alla fall valuta för mina pengar varje månad! 

Jag kan också informera om att det tar lång tid att gå igenom 9000 foton. En annan sak jag kan informera om är att nattningen igår tog drygt 2 timmar. Så när dottern sov med ena ögat öppet så kunde jag i godan ro bläddra igenom alla dessa foton. Och jag hann inte ens klart. 

Mitt fotoalbum sträcker sig så långt bak som till sommaren 2014. Sommaren då jag blev totalt förälskad. Nope. Inte i sambon. I New york! Japp. I en stad. Aldrig hade jag kunnat tro att en stad som New york kunnat vara så mysig som den faktiskt var. Och att jag bara efter första dagen kände som jag kommit hem. Vilket känns bra surt nu eftersom vi inte bor där och sambon verkar inte så pigg på att flytta dit heller. Men skulle chansen komma och sambon säga ja så skulle lägenheten vara nedpackad innan han hunnit spela klart en rocket league match. Jag är lite osäker på hur lång sådana matcher är men eftersom sambon a l l t i d säger att jag ska vänta i 3 minuter om jag frågar nåt under en match så lär det väl ligga runt det.

Vilken härlig och fantastisk resa vi hade där i juni 2014. Många punkter på min bucket list kunde bockas av. Så som att ha sett frihetsgudinnan, som var väldans liten måste jag säga. Till att jogga i central park. Japp på den tiden löptränade jag flera gånger i veckan. Det hade slagit slint helt och hållet på den tiden. Fast det säger jag nog bara för att jag gått å blivit så lat. Äta på en riktig sunkig chinarestaurang med fortune cookies till att hamna på en svartklubb och ta en gul taxi hemåt. Svartklubben var dock inte med på min bucket list. Det blev bara en bonus. En sådan bonus som jag absolut aldrig kommer berätta för dottern om. 

I morse lade jag upp ett foto på en av de frukostarna som vi åt när vi var där. Jag och kocken. Alltså inte restaurangens kock utan min kock. En av mina bästa vänner. Hon med lilla E. 

(null)

Det var en av mina och endaste nyttigare frukostar där. Granola med bär och yoghurt. Supergott. Verkligen. Sen upptäckte jag amerikanska pannkakor. Och då gick det utför. Men mitt inre barn skuttade av lycka. Även min rumpa. Där och då påbörjade jag typ min "eat,pray, love" resa. Fast med amerikansk fastfood. Comfortfood. Typ. 

Där och då såg vi även en riktigt fet skådespelare. Alltså inte fet som i överviktigt fet. Utan som i en känd, framgångsrik skådis. Som man sett. I flera stora filmer. Hollywood and shit. Han har varit med i någon av Spider man filmerna. Och så var han med i Justice league som släpptes förra året. Men jag kan inte för mitt liv minnas vad han heter. Jag suger på sånt. Att minnas namn. Det har försatt mig i pinsamma situationer. Många gånger.
Jag måste googla!

-Willem! Willem Dafoe var det! Jag blev lite starstrucked. Det måste jag erkänna. Men jag satt ned. Satt kvar. Och spelade cool. Oberörd. Den lilla flickan inom mig ville gå fram, artigt och vänligt ge han massa komplimanger för alla de filmer han har gjort. Och be om att få ta ett foto. Ta en chansen som aldrig skulle komma igen.
Men jag är världens fegis. En riktig tönt. Och skulle därför aldrig våga göra något sådant. Och jag ville liksom inte vara en sån som kunde störa en stor Hollywoodskådis som satt för sig själv och käkade frukost.
Dessutom trodde jag där och då att han hette William och jag skulle inte ens kunna nämna en film han varit med i om jag så var under pistolhot. Så det hade kunnat blivit riktigt pinsamt.

Så jag satt ned. Stirrade ned på
Min breakfast bowl. Och på kocken mitt emot och försökte tyst konversera om vad det var han hette. Att fan va ballt det var att få se honom. Vilka filmer han varit med i och diskret googla med våra mobiler samtidigt som vi försökte spela ascoola och oberörda. Och inte få honom att tro att vi försökte smygfota honom. För det mina vänner gjorde vi inte. För vi är så mycket coolare än så. Alltså på riktigt. Vi gjorde det inte. Scout's honour!

(null)
Willem Dafoe, bild lånad från Wikipedia.

Nu kanske man skulle kunna tro att dagens recept är en lyxigare rätt inspirerat från det stora äpplet. Men icke. Dagens middag är nämligen en barnslig korvstroganoff. Jag kallar det kontraster. 

Den här rätten är inte ens vardagslyxig. Alls. Inte för de flesta i alla fall. Förutom för möjligen jag. Jag älskar den här stroggen och har gjort sen jag var i dotterns ålder och min käre far lagade den var och varannan dag. Efter tjatande. Från min sida. Rätten är så simpel och enkel att den ofta blir en stor barnfavorit. Möjligen lite för barnslig i smaken för vuxna. Och skulle nog få professionella kockars öron att krulla sig när de ser mig stå där och trycker ut en massa ketchup i såsen med vispad mjölk och mjöl. Jag säljer inte in den här rätten alltför mycket nu va? Strunta i det jag just sa. Testa att laga den här korvstroganoffen. Ge det en chans. Vem vet ni kanske kommer älska den lika mycket som jag gör. 

(null)


Pappas korvstroganoff
4 - 6 portioner

En falukorvsring
1 gul lök
1 burk krossade tomater
2-2.5 dl mjölk
3 matskedar mjöl
Salt & svartpeppar
Ketchup 
Naturell matolja


Pennepasta, 1 paket OBS! Viktigt att det är pennepasta. Annars förstörs hela upplevelsen.
Olivolja
Salt

(null)

Skala och hacka löken. Släng ned i en stekpanna och lite matolja. Stek på medelhög värme.

Skär korven i avlånga bitar och släng ned den i stekpannan med löken.

Börja med att koka pastan. Glöm inte att vara generös med både olivolja och salt.

Medan pastan kokar fortsätter du med stroganoffen.

Stek tills löken blivit mjuk och korven varm. OBS! Korven får inte få en hård stekyta. Den skall bara ha blivit uppvärmd tillsammans med löken.

Häll i en burk krossade tomater och rör om. Låt puttra lite på svag värme.

Häll upp 2 msk mjöl i ett glas. Eller så tar du den tomma krossade tomatburken. För vem vill ha onödig disk egentligen? Häll på mjölken och vispa ordentligt så det inte är några mjölklumpar. 

Häll i mjöl och mjölk blandningen i stekpannan och rör om. Salta och peppra. Börja med lite granna. 

Låt puttra upp tills såsen börjar tjocka till sig. Då häller du i lite ketchup. 

Smaka av. Häll i mer ketchup vid behov samt mer salt och peppar. 
Krydda och häll i ketchup tills du är nöjd.

Häll av pastan.

Servera och njut! Jag lovar att denna rätt kommer garanterat gå hem hos alla ungar i alla fall. Det brukar vara dem och jag. Och några enstaka vuxna. 

Tack pappa för världens bästa strogge! Och för att vi skippade riset den där dagen och tog pennepasta!

(null)

(null)


Barnslig korvstroganoff

Allmänt Kommentera
(null)


Igår kväll när dottern nattades så bläddrade jag igenom fotona som jag har på mobilen. Då jag är världssämst på att inte rensa och föra över foton till datorn så kan jag informera om att jag i dagsläget har 9054 foton på min mobil. Och nej. Det finns ingen mobil i världen som har så stort minne. Så ja. Jag betalar extra för ett utökat minne varje månad. Och ja. Sambon har stört sig som fan sen han fick reda på det. Men se nu sambon, jag får i alla fall valuta för mina pengar varje månad! 

Jag kan också informera om att det tar lång tid att gå igenom 9000 foton. En annan sak jag kan informera om är att nattningen igår tog drygt 2 timmar. Så när dottern sov med ena ögat öppet så kunde jag i godan ro bläddra igenom alla dessa foton. Och jag hann inte ens klart. 

Mitt fotoalbum sträcker sig så långt bak som till sommaren 2014. Sommaren då jag blev totalt förälskad. Nope. Inte i sambon. I New york! Japp. I en stad. Aldrig hade jag kunnat tro att en stad som New york kunnat vara så mysig som den faktiskt var. Och att jag bara efter första dagen kände som jag kommit hem. Vilket känns bra surt nu eftersom vi inte bor där och sambon verkar inte så pigg på att flytta dit heller. Men skulle chansen komma och sambon säga ja så skulle lägenheten vara nedpackad innan han hunnit spela klart en rocket league match. Jag är lite osäker på hur lång sådana matcher är men eftersom sambon a l l t i d säger att jag ska vänta i 3 minuter om jag frågar nåt under en match så lär det väl ligga runt det.

Vilken härlig och fantastisk resa vi hade där i juni 2014. Många punkter på min bucket list kunde bockas av. Så som att ha sett frihetsgudinnan, som var väldans liten måste jag säga. Till att jogga i central park. Japp på den tiden löptränade jag flera gånger i veckan. Det hade slagit slint helt och hållet på den tiden. Fast det säger jag nog bara för att jag gått å blivit så lat. Äta på en riktig sunkig chinarestaurang med fortune cookies till att hamna på en svartklubb och ta en gul taxi hemåt. Svartklubben var dock inte med på min bucket list. Det blev bara en bonus. En sådan bonus som jag absolut aldrig kommer berätta för dottern om. 

I morse lade jag upp ett foto på en av de frukostarna som vi åt när vi var där. Jag och kocken. Alltså inte restaurangens kock utan min kock. En av mina bästa vänner. Hon med lilla E. 

(null)

Det var en av mina och endaste nyttigare frukostar där. Granola med bär och yoghurt. Supergott. Verkligen. Sen upptäckte jag amerikanska pannkakor. Och då gick det utför. Men mitt inre barn skuttade av lycka. Även min rumpa. Där och då påbörjade jag typ min "eat,pray, love" resa. Fast med amerikansk fastfood. Comfortfood. Typ. 

Där och då såg vi även en riktigt fet skådespelare. Alltså inte fet som i överviktigt fet. Utan som i en känd, framgångsrik skådis. Som man sett. I flera stora filmer. Hollywood and shit. Han har varit med i någon av Spider man filmerna. Och så var han med i Justice league som släpptes förra året. Men jag kan inte för mitt liv minnas vad han heter. Jag suger på sånt. Att minnas namn. Det har försatt mig i pinsamma situationer. Många gånger.
Jag måste googla!

-Willem! Willem Dafoe var det! Jag blev lite starstrucked. Det måste jag erkänna. Men jag satt ned. Satt kvar. Och spelade cool. Oberörd. Den lilla flickan inom mig ville gå fram, artigt och vänligt ge han massa komplimanger för alla de filmer han har gjort. Och be om att få ta ett foto. Ta en chansen som aldrig skulle komma igen.
Men jag är världens fegis. En riktig tönt. Och skulle därför aldrig våga göra något sådant. Och jag ville liksom inte vara en sån som kunde störa en stor Hollywoodskådis som satt för sig själv och käkade frukost.
Dessutom trodde jag där och då att han hette William och jag skulle inte ens kunna nämna en film han varit med i om jag så var under pistolhot. Så det hade kunnat blivit riktigt pinsamt.

Så jag satt ned. Stirrade ned på
Min breakfast bowl. Och på kocken mitt emot och försökte tyst konversera om vad det var han hette. Att fan va ballt det var att få se honom. Vilka filmer han varit med i och diskret googla med våra mobiler samtidigt som vi försökte spela ascoola och oberörda. Och inte få honom att tro att vi försökte smygfota honom. För det mina vänner gjorde vi inte. För vi är så mycket coolare än så. Alltså på riktigt. Vi gjorde det inte. Scout's honour!

(null)
Willem Dafoe, bild lånad från Wikipedia.

Nu kanske man skulle kunna tro att dagens recept är en lyxigare rätt inspirerat från det stora äpplet. Men icke. Dagens middag är nämligen en barnslig korvstroganoff. Jag kallar det kontraster. 

Den här rätten är inte ens vardagslyxig. Alls. Inte för de flesta i alla fall. Förutom för möjligen jag. Jag älskar den här stroggen och har gjort sen jag var i dotterns ålder och min käre far lagade den var och varannan dag. Efter tjatande. Från min sida. Rätten är så simpel och enkel att den ofta blir en stor barnfavorit. Möjligen lite för barnslig i smaken för vuxna. Och skulle nog få professionella kockars öron att krulla sig när de ser mig stå där och trycker ut en massa ketchup i såsen med vispad mjölk och mjöl. Jag säljer inte in den här rätten alltför mycket nu va? Strunta i det jag just sa. Testa att laga den här korvstroganoffen. Ge det en chans. Vem vet ni kanske kommer älska den lika mycket som jag gör. 

(null)


Pappas korvstroganoff
4 - 6 portioner

En falukorvsring
1 gul lök
1 burk krossade tomater
2-2.5 dl mjölk
3 matskedar mjöl
Salt & svartpeppar
Ketchup 
Naturell matolja


Pennepasta, 1 paket OBS! Viktigt att det är pennepasta. Annars förstörs hela upplevelsen.
Olivolja
Salt

(null)

Skala och hacka löken. Släng ned i en stekpanna och lite matolja. Stek på medelhög värme.

Skär korven i avlånga bitar och släng ned den i stekpannan med löken.

Börja med att koka pastan. Glöm inte att vara generös med både olivolja och salt.

Medan pastan kokar fortsätter du med stroganoffen.

Stek tills löken blivit mjuk och korven varm. OBS! Korven får inte få en hård stekyta. Den skall bara ha blivit uppvärmd tillsammans med löken.

Häll i en burk krossade tomater och rör om. Låt puttra lite på svag värme.

Häll upp 2 msk mjöl i ett glas. Eller så tar du den tomma krossade tomatburken. För vem vill ha onödig disk egentligen? Häll på mjölken och vispa ordentligt så det inte är några mjölklumpar. 

Häll i mjöl och mjölk blandningen i stekpannan och rör om. Salta och peppra. Börja med lite granna. 

Låt puttra upp tills såsen börjar tjocka till sig. Då häller du i lite ketchup. 

Smaka av. Häll i mer ketchup vid behov samt mer salt och peppar. 
Krydda och häll i ketchup tills du är nöjd.

Häll av pastan.

Servera och njut! Jag lovar att denna rätt kommer garanterat gå hem hos alla ungar i alla fall. Det brukar vara dem och jag. Och några enstaka vuxna. 

Tack pappa för världens bästa strogge! Och för att vi skippade riset den där dagen och tog pennepasta!

(null)

(null)



(null)


Igår morse vaknade jag med ett huvud i samma storlek som en vattenmelon. Halsen kändes som jag käkat ett paket svinto. Kroppen var lika öm som om jag hade blivit överkörd av en lastbil. En personbil. 2 motorcyklar och trehundasju sparkcyklar med lika många förskoleungar. 

Priset av att ha socialiserat sig lite bland väldigt många vuxna inomhus på en löningshelg. Eller så är det de snoriga ungarna i parken. 

Jag var allt annat än tipp topp om man säger så. Och om man tänker att det är tur i oturen att det var en röd dag så att sambon var hemma så kan jag informera om att sambon typ mådde liknande som mig. Alltså så svaga att vi inte ens orkade lyfta våra armar för sten, sax och påse.

Den enda som mådde toppen var dottern. Den enda gången hon satt still var när vi mutade henne med en Disneyfilm och en varmmacka. Det var en kort lunchpaus för dottern igår. 

Jag själv slevade glass som om det inte fanns någon morgondag. Svalkan från den lena glassen var som morfin för en skadad. Som ryggmärgsbedövning för en kvinna under förlossning. Skulle jag kunna tro. Jag födde ju au naturel så jag vet ju inte riktigt. Och nej. Det var verkligen inte självvalt. Jag försökte inte leka någon superkvinna som kaxigt ville skryta om en naturlig förlossning. Nej nej. Jag klamrade mig desperat fast vid lustgasen som såklart inte skulle funka på mig och skrek efter smärtstillande. Jag ville ha allt. Allt dem hade. Men nej. Precis lika energisk och fartfylld som ungen är idag var hon på förlossningen. Hon skulle ut. Och det snabbt. Så snabbt så den här förlossningsrädda människan inte ens fick en barkbit att bita på. Inte för att jag skulle vilja bita på en barkbit. Vet inte ens varför jag sa så. Mest troligt för att jag sett det på någon gammal westernfilm eller nåt. Typ dr Quinn. Och byggt upp den där extrema rädslan redan där och då. Som 10 åring. 
Jag klämde sönder sambons hand istället. Och försökte köra telepati med honom när jag utanför min bubbla hörde hur barnmorskorna pratade om att han såg en aning blek ut. Och att han måste sätta sig ned om han tänkte svimma. Helvete heller tänkte jag. Han ska fan e mig inte svimma och lämna mig här. Så jag klämde. Hårt.  Jag har ett svagt minne av att sambon pep. Men det kan likväl varit jag.

Så glassen var mitt morfin igår. Den bedövade min stackars hals så jag ens kunde formulera meningar. Problemet var bara att bedövningen varade i några sekunder efter varje sked. Det blev därför inte många ord sagda igår. Däremot en jävla massa glass och ett kraftigt illamående. Jösses som jag mådde illa igår. Ändå kunde jag inte sluta sleva i mig.

Idag vaknade jag med samma känsla. Efter en av de vidrigaste nätterna på länge. Idag åkte även sambon på tjänsteresa. Såklart. Hemma till fredagkväll. Två och ett halvt dygn på egen hand. Och glassen är slut. Det blir att trycka i sig alvedon och kavla upp ärmarna. Och muta dottern med massa barnprogram. Igen. Mother of the year. 

Idag är det Veggie wednesday. Igen. Och passande nog så har jag en super snabb och enkel rätt för dagar som denna. Alltså då man inte riktigt orkar laga massa mat. 

(null)


Stektris med ajvardipp
4 portioner

Ris, 4 portioner ( köp snabbris för att skynda på processen. Ännu bättre är det om du har kvar risrester i kylen)
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
300 gram broccoli
200 gram Haricots verts
Naturell olja
Sesamolja
Soya
2 ägg
Salt och svartpeppar 
1-2 tsk, eller mer om du vill ha rikligt med hetta, Sambal oelek
1/2 citron

Créme fraiche
Stark ajvar

Koka ris enligt anvisning på paketet.

Haka lök i medelstora bitar,finhacka vitlöken och stek i olja. Häll i broccoli och Haricots vertsen. Och sänk värmen till väldigt lågt.

Häll i i riset i stekpannan med grönsakerna och höj värmen en aning. Häll ev. I lite mer olja och knäck äggen i mitten. Rör om hela tiden så ägget inte stelnar. Blanda ihop allting och häll på soya, sesamolja, sambal oelek och krydda efter smak och tycke. Sänk värmen.

Avsluta med att pressa lite citronsaft över riset och rör om.

Blanda ett lite paket créme fraîche med 2-3 generösa matskedar med ajvar.  

Ett tips är att även steka några bitar halloumi och servera till riset.

(null)


Stektris med ajvardipp

Allmänt 2 kommentarer

(null)


Igår morse vaknade jag med ett huvud i samma storlek som en vattenmelon. Halsen kändes som jag käkat ett paket svinto. Kroppen var lika öm som om jag hade blivit överkörd av en lastbil. En personbil. 2 motorcyklar och trehundasju sparkcyklar med lika många förskoleungar. 

Priset av att ha socialiserat sig lite bland väldigt många vuxna inomhus på en löningshelg. Eller så är det de snoriga ungarna i parken. 

Jag var allt annat än tipp topp om man säger så. Och om man tänker att det är tur i oturen att det var en röd dag så att sambon var hemma så kan jag informera om att sambon typ mådde liknande som mig. Alltså så svaga att vi inte ens orkade lyfta våra armar för sten, sax och påse.

Den enda som mådde toppen var dottern. Den enda gången hon satt still var när vi mutade henne med en Disneyfilm och en varmmacka. Det var en kort lunchpaus för dottern igår. 

Jag själv slevade glass som om det inte fanns någon morgondag. Svalkan från den lena glassen var som morfin för en skadad. Som ryggmärgsbedövning för en kvinna under förlossning. Skulle jag kunna tro. Jag födde ju au naturel så jag vet ju inte riktigt. Och nej. Det var verkligen inte självvalt. Jag försökte inte leka någon superkvinna som kaxigt ville skryta om en naturlig förlossning. Nej nej. Jag klamrade mig desperat fast vid lustgasen som såklart inte skulle funka på mig och skrek efter smärtstillande. Jag ville ha allt. Allt dem hade. Men nej. Precis lika energisk och fartfylld som ungen är idag var hon på förlossningen. Hon skulle ut. Och det snabbt. Så snabbt så den här förlossningsrädda människan inte ens fick en barkbit att bita på. Inte för att jag skulle vilja bita på en barkbit. Vet inte ens varför jag sa så. Mest troligt för att jag sett det på någon gammal westernfilm eller nåt. Typ dr Quinn. Och byggt upp den där extrema rädslan redan där och då. Som 10 åring. 
Jag klämde sönder sambons hand istället. Och försökte köra telepati med honom när jag utanför min bubbla hörde hur barnmorskorna pratade om att han såg en aning blek ut. Och att han måste sätta sig ned om han tänkte svimma. Helvete heller tänkte jag. Han ska fan e mig inte svimma och lämna mig här. Så jag klämde. Hårt.  Jag har ett svagt minne av att sambon pep. Men det kan likväl varit jag.

Så glassen var mitt morfin igår. Den bedövade min stackars hals så jag ens kunde formulera meningar. Problemet var bara att bedövningen varade i några sekunder efter varje sked. Det blev därför inte många ord sagda igår. Däremot en jävla massa glass och ett kraftigt illamående. Jösses som jag mådde illa igår. Ändå kunde jag inte sluta sleva i mig.

Idag vaknade jag med samma känsla. Efter en av de vidrigaste nätterna på länge. Idag åkte även sambon på tjänsteresa. Såklart. Hemma till fredagkväll. Två och ett halvt dygn på egen hand. Och glassen är slut. Det blir att trycka i sig alvedon och kavla upp ärmarna. Och muta dottern med massa barnprogram. Igen. Mother of the year. 

Idag är det Veggie wednesday. Igen. Och passande nog så har jag en super snabb och enkel rätt för dagar som denna. Alltså då man inte riktigt orkar laga massa mat. 

(null)


Stektris med ajvardipp
4 portioner

Ris, 4 portioner ( köp snabbris för att skynda på processen. Ännu bättre är det om du har kvar risrester i kylen)
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
300 gram broccoli
200 gram Haricots verts
Naturell olja
Sesamolja
Soya
2 ägg
Salt och svartpeppar 
1-2 tsk, eller mer om du vill ha rikligt med hetta, Sambal oelek
1/2 citron

Créme fraiche
Stark ajvar

Koka ris enligt anvisning på paketet.

Haka lök i medelstora bitar,finhacka vitlöken och stek i olja. Häll i broccoli och Haricots vertsen. Och sänk värmen till väldigt lågt.

Häll i i riset i stekpannan med grönsakerna och höj värmen en aning. Häll ev. I lite mer olja och knäck äggen i mitten. Rör om hela tiden så ägget inte stelnar. Blanda ihop allting och häll på soya, sesamolja, sambal oelek och krydda efter smak och tycke. Sänk värmen.

Avsluta med att pressa lite citronsaft över riset och rör om.

Blanda ett lite paket créme fraîche med 2-3 generösa matskedar med ajvar.  

Ett tips är att även steka några bitar halloumi och servera till riset.

(null)